Hur ska jag börja? Det är rätt så svårt att veta vart ifrån man ska börja, men eftersom att jag har börjat rida igen så tror jag att vi börjar där.

För två år sen så red jag nog den bråkigaste/roligaste/jobbigaste hästen någonsinn. Ina, som jag då redan hade ridit i 2-3 år.
I början när jag red henne så gick det knappt att sitta på henne utan att man flög av åt höger eller vänster, blev biten eller varför inte kanske sparkad? Hon var en riktig bitch alltså. Men med tiden så vart det riktigt bra och vi hade våra jobbiga dagar och framförallt så hade vi riiiktigt bra dagar, dom man saknar mest!
Men hur som helst det var en dag i april, så åkte jag med en vän direkt efter skolan till stallet, vi red på åkern utanför stallet, och rätt som det är så börjar hon beteé sig konstigt.

Allt hände så fort,på mindre län några sekunder.. Hon börjar sparka bakut, jag hamnar framför sadeln, medans börjar hon galoppera och fortfarande spakar. Jag kommer allt längre och längre fram på hästens hals och får inte stopp på henne. Tillsut ligger jag på backen och hinner knappt blinka innan jag fattar att jag ligger under hästen och har blivit trampad på höger sida över revbenen. Min vän hämtar dom som bor på gården och äger hästen. Medans dem ringer ambulans ringde vännen till mamma och Dennis, och jag kan tänka mig att det lät rätt så konstigt, hade någon ringt till mig å berättat samma sak så hade jag nog inte trott på det. 
Väl inne på sjukhuset så får jag reda på att 2 revben har gått rätt av, lungan är punkterad och njuren är mos. Och blir liggandes på sjukhuset i 3 veckor, i 1 vecka ligger jag bara i sängen med nålar över hela armarna.

Nära och kära kom och hälsade på, med känslobomber, tårar i ögonen! Det var nog det jobbigaste av allt. Eller när ingen visste om det och jag fick en telefon att ringa från och berätta vad som händ, asjobbigt! Och då när man svart på vitt fick förklarat att jag helt enkelt hade en jävla tur som lever än idag.

Efter den andra veckan fick jag lära mig att andas med magen, bröstet och att fylla lungorna med luft, och för första gången sätta mig upp i sängen, det kändes som att jag skulle lära mig att gå igen. En känsla som får en att vilja kräkas. Det gjorde så ont. Så jävla ont. Ena stunden sitter jag halft upp på sängkanten och säger "jag vill inte mer, det går inte" andra stunden vaknar jag upp i rullstolen, för första gången var jag utanför mitt rum. Jag fick se något mer än mitt fula blåa rum med massa nallar på. Några dagar senare får jag lära mig att börja gå riktigt igen, bara att stå i 10 sekunder var så jobbigt. Att gå något steg var som att springa världens längsta marathon. Jag vart trött i flera dagar efter en liten promenad på 50meter. All kondis var helt borta. Efter 14 dagar får jag äntligen åka hem, en befrielse, men ändå läskigt, för hade jag ont eller något så var det bara att plinga på larmet man hade, nu skulle vi hem. Hem på riktigt. Jag låg mestadels bara på soffan hemma, hälsade på i skolan, å försökte mig på promenader för att få tillbaka lite kondis. Och då åkte jag på lunginflammation och massa vätska i lungorna så det var bara att packa väskan igen å flytta in på det "andra hemmet" i en vecka till... Lagomt matt på allt med sjukhus att göra. Jag hade en jävla tur att få eget rum båda gångerna! 

Efter allt detta hade hänt så var jag LIVRÄDD för hästar, att kolla på bilder gick bra. Men att se en häst nära, stå bredvid, klappa hästen. Hemskaste känslan jag någonsinn kännt. Från att inte alls vara rädd till att inte ens kunna klappa den. Att se mina systrar rida var rena döden, hur i helvete vågade dem? Alla mina tankar var annorluna. Jag kände mig hemsk, jag stod och grinade när jag såg dem rida, så jävla rädd att dem skulle ramla av och vara med om samma sak, vem vet? "Ähh, det kommer aldrig att hända mig" Bullshit! Efter ett tag så var det okej att klappa och borta litelite grann, men bara om någon annan höll i hästen och stod bredvid mig. Nu efter 2 år känner jag mig såpass säker att jag vågar rida ut själv, rida på banan. Men självklart med en häst som är säker&snäll. MED säkerhetsväst, och självklart hjälm. (Hade inte säkerhetsväst under olyckan) 

Jag har några väldigt nära mig som inte alls vill att jag rider igen, och JA jag förstår dem. För bara någon vecka sen sa min pappa "Om du ramlar av igen, vad händer då?" Då slog det mig. Vad fan händer då?! Kommer gamla skador gå upp? Kommer det göra extra ont? Kommer det gå bra? Jag kommer väll inte ramla av igen, det är ju en så snäll häst? Skulle samma personer stötta mig igen om jag gjorde illa mig? Vem skulle skita i mig? Nästa gång kanske det går ännu värre? Och en massa mer frågor ställer jag till mig själv varje dag än. Och nu, är det värt det? Hästar kanske inte är min grej ändå? Eller är det?!? Jag litar inte på dem. Hästarna alltså.

Jag har nog inte tackat alla mina vänner och familj för att dem stöttade mig under min lilla period, det är jävligt svårt. Jag tänker på det ofta, man kanske tar lite för givet att man har alla där? Det gjorde jag iallafall! Så jag vet inte hur många som läser detta, men det var en tuff tid i mitt liv  och stort tack till alla som var med och stöttade mig! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt! 

Framförallt Dennis, min älskade pojkvän/sambo för att han var där för mig helaheela tiden, han gjorde mig stark och trodde på mig, och det gjorde så att jag orkade med allt skit. Han läkte mig, allt jag gjorde spelade ingen roll, var Dennis med så gick allt 1000 gånger bättre, jag orkade 1000 gånger mer. Mina föräldrar sa till mig att det märktes när han hade vart där med mig för jag var så mycket starkare, gladare och ja, bara så jävla mycket bättre! Alla nätter han sov med mig på sjukhuset, han tog den andra sängen och höjde upp den till min nivå på min säng, och ställde den bredvid min, så vi kunde sova bredvid varandra! Bara att känna hans värme gjorde mig till den starkaste kvinnan i världen! Jag är oslagbar! Dennis, jag älskar dig så otroligt mycket, det går inte att beskriva hur mycket! Att bara vara ifrån dig några timmar nu 3 år efter att vi träffats första gången får mig att tänka på dig och hur bra jag egentligen har det! Shit, jag är så sjukt kär! Du ställer upp för mig i vått&torrt och du vet, jag hoppas du vet att jag gör detsamma för dig!

That´s it! Därför är jag livrädd för främmande hästar och försöker träffa alla nära & kära allt oftare! Nu orkar inte jag hålla på att skriva mera, här sitter jag och upplever allt igen & gråter mååånga stora krokodiltårar. Hoppas att ni förstår mig lite grann iallafall?