Så vi får se om jag orkar skriva ett nytt, Gud vad irriterad jag blev nu.. ÅÅÅÅH

Imorgon kommer tingis och ska vara med mig en sväng på eftermiddagen. Sen iväg på innebandyträning med "småbrudarna" som inte alls är så små mera.. 15-14 år! Helt galet! 

Och sen efter det ska vi åka ner å ge mormor hennes present! Det ska bli så kul att se vad hon tycker :)

Idag så missar jag både mormors & lillasysters kalas där det bjuds på fika & smörgåstårta. Guuuud så gott det hade varit.. Men aja, får tänka positivt, jag tjänar ju pengar istället.. :) 

Åh herregud, hjälp mig! 
Jag som visste exakt vad jag velade ha för tatuering, bokat tid, skulle skriva ut bilder och sen... Ja vad händer tro? Jo, jag hittar en annan tatuering som jag vart helt kär i. Så nu är frågan? Den som jag velat ha hur länge som helst eller den andra som var så grymt snygg! Hur kan man bli så osäker på sån kort tid? Vilken ska jag ta? Tänk om jag ångrar mig? Shit, jag ska ju ändå ha den resten av mitt liv.. 

Ja tänk att det redan har varit lucia, igår 13/12 följde vi traditionen att åka ner till pappa i silverdalen och tittade på det ridande luciatåget, sen vidare upp på bruket för tomtekväll. Kallt som faan, var det också. Typ -18 grader och jag tyckte verkligen synd om alla människor som stod ute i kylan med sina stånd. 

Nu på sista tiden har jag jobbat sjukt mycket, och min enda lediga dag var idag, så jag har tagit en promenad med Tingeling, plockat i ordning lite hemma och Dennis har åkt iväg till Sundsvall över hela helgen så jag är helt ensam hemma också.. Men jag ska ändå bara jobba hela helgen med två dubbelturer. 
Så nu är jag hos pappa och försöker få tiden att gå, och jag fick precis reda på att jag ska tatuera mig på SÖNDAG!

Är det möjligt att man kan sakna någon så mycket att man blir arg? Så känner jag just nu, jag är så jäkla förbannad på den där j*vla tiden som inte kan bättre än att ticka så sjukt sakta! Komigen, EN timme, det enda jag ber om, GÅ FORTARE! SPRING KANSKE?! WAAAAH
Och jaa, jag verkar vara rätt så desperat! JAA DE SKITER JAG I!! 
Tack på förhand fröken ur!

Jag har precis tittat på Solsidan som går på Tv4 varje söndag 20:00, som ni alla förmodligen också tittar på? Det är iallafall ett skitroligt program med "Ove Sundberg". Strax kommer min underbara pojkvän hem som har vart i Turkiet en vecka, om två timmar är dem beräknade att komma hem, och jag lovar, så denna kväll har vart fruktansvärt långsam! 

I veckan/helgen har mina systrar(Isabell&Amanda) sovit hos mig, eftersom att jag är så feg och inte vill sova helt ensam när Dempa är borta. Vi haft match med F99/00, det blev en vinst med 9-2 riktigt skönt faktiskt! Sen hade laget en tjejkväll hemma hos mig, med en massa lekar och 19 brudar i min lägenhet! Det blev en massa lekar/Sing Star m.m.
Sen kom min lillasyster Line för att sova hos mig tills idag, då vi hade Damlagsmatch mot Ludvika, tyvärr blev det en förlust med 3-4 och jag vart bänkvärmare, hoppas man får spela nästa match........... 

Nu ska jag kika på lite Beck & laga lite mat till Dempa tills han kommer hem! 
Hörs!

Nu var det väldigt länge sen igen, jag tror att det förra inlägget vart så djupt in på mig själv så jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva om nu.. 

Iallafall så har jag ett lite halvstressigt liv just nu, som vikarie på mitt jobb har jag 8-9 olika ställen att vara på och dom senaste 3-4 veckorna har vart extrema, det ringer folk HELA tiden som vill att jag ska komma & jobba, visst det är skitbra, men att göra måndag,onsdag,fredag,söndag dygn.
ledig vecka efter, då 2 nya ställen ringer så jag får jobba hela min lediga vecka med olika tider varje dag, sen veckan efter igen så måndag,onsdag,fredag & söndag dygn och tusen andra grejer. Det är träningar hit och dit, 

Men nu är jag iallafall ledig ända fram till måndag morgon. Gud så skönt!! Så i helgen är det match med småtjejerna.Sen ska jag bara mysa med min underbara pojkvän!

Hur ska jag börja? Det är rätt så svårt att veta vart ifrån man ska börja, men eftersom att jag har börjat rida igen så tror jag att vi börjar där.

För två år sen så red jag nog den bråkigaste/roligaste/jobbigaste hästen någonsinn. Ina, som jag då redan hade ridit i 2-3 år.
I början när jag red henne så gick det knappt att sitta på henne utan att man flög av åt höger eller vänster, blev biten eller varför inte kanske sparkad? Hon var en riktig bitch alltså. Men med tiden så vart det riktigt bra och vi hade våra jobbiga dagar och framförallt så hade vi riiiktigt bra dagar, dom man saknar mest!
Men hur som helst det var en dag i april, så åkte jag med en vän direkt efter skolan till stallet, vi red på åkern utanför stallet, och rätt som det är så börjar hon beteé sig konstigt.

Allt hände så fort,på mindre län några sekunder.. Hon börjar sparka bakut, jag hamnar framför sadeln, medans börjar hon galoppera och fortfarande spakar. Jag kommer allt längre och längre fram på hästens hals och får inte stopp på henne. Tillsut ligger jag på backen och hinner knappt blinka innan jag fattar att jag ligger under hästen och har blivit trampad på höger sida över revbenen. Min vän hämtar dom som bor på gården och äger hästen. Medans dem ringer ambulans ringde vännen till mamma och Dennis, och jag kan tänka mig att det lät rätt så konstigt, hade någon ringt till mig å berättat samma sak så hade jag nog inte trott på det. 
Väl inne på sjukhuset så får jag reda på att 2 revben har gått rätt av, lungan är punkterad och njuren är mos. Och blir liggandes på sjukhuset i 3 veckor, i 1 vecka ligger jag bara i sängen med nålar över hela armarna.

Nära och kära kom och hälsade på, med känslobomber, tårar i ögonen! Det var nog det jobbigaste av allt. Eller när ingen visste om det och jag fick en telefon att ringa från och berätta vad som händ, asjobbigt! Och då när man svart på vitt fick förklarat att jag helt enkelt hade en jävla tur som lever än idag.

Efter den andra veckan fick jag lära mig att andas med magen, bröstet och att fylla lungorna med luft, och för första gången sätta mig upp i sängen, det kändes som att jag skulle lära mig att gå igen. En känsla som får en att vilja kräkas. Det gjorde så ont. Så jävla ont. Ena stunden sitter jag halft upp på sängkanten och säger "jag vill inte mer, det går inte" andra stunden vaknar jag upp i rullstolen, för första gången var jag utanför mitt rum. Jag fick se något mer än mitt fula blåa rum med massa nallar på. Några dagar senare får jag lära mig att börja gå riktigt igen, bara att stå i 10 sekunder var så jobbigt. Att gå något steg var som att springa världens längsta marathon. Jag vart trött i flera dagar efter en liten promenad på 50meter. All kondis var helt borta. Efter 14 dagar får jag äntligen åka hem, en befrielse, men ändå läskigt, för hade jag ont eller något så var det bara att plinga på larmet man hade, nu skulle vi hem. Hem på riktigt. Jag låg mestadels bara på soffan hemma, hälsade på i skolan, å försökte mig på promenader för att få tillbaka lite kondis. Och då åkte jag på lunginflammation och massa vätska i lungorna så det var bara att packa väskan igen å flytta in på det "andra hemmet" i en vecka till... Lagomt matt på allt med sjukhus att göra. Jag hade en jävla tur att få eget rum båda gångerna! 

Efter allt detta hade hänt så var jag LIVRÄDD för hästar, att kolla på bilder gick bra. Men att se en häst nära, stå bredvid, klappa hästen. Hemskaste känslan jag någonsinn kännt. Från att inte alls vara rädd till att inte ens kunna klappa den. Att se mina systrar rida var rena döden, hur i helvete vågade dem? Alla mina tankar var annorluna. Jag kände mig hemsk, jag stod och grinade när jag såg dem rida, så jävla rädd att dem skulle ramla av och vara med om samma sak, vem vet? "Ähh, det kommer aldrig att hända mig" Bullshit! Efter ett tag så var det okej att klappa och borta litelite grann, men bara om någon annan höll i hästen och stod bredvid mig. Nu efter 2 år känner jag mig såpass säker att jag vågar rida ut själv, rida på banan. Men självklart med en häst som är säker&snäll. MED säkerhetsväst, och självklart hjälm. (Hade inte säkerhetsväst under olyckan) 

Jag har några väldigt nära mig som inte alls vill att jag rider igen, och JA jag förstår dem. För bara någon vecka sen sa min pappa "Om du ramlar av igen, vad händer då?" Då slog det mig. Vad fan händer då?! Kommer gamla skador gå upp? Kommer det göra extra ont? Kommer det gå bra? Jag kommer väll inte ramla av igen, det är ju en så snäll häst? Skulle samma personer stötta mig igen om jag gjorde illa mig? Vem skulle skita i mig? Nästa gång kanske det går ännu värre? Och en massa mer frågor ställer jag till mig själv varje dag än. Och nu, är det värt det? Hästar kanske inte är min grej ändå? Eller är det?!? Jag litar inte på dem. Hästarna alltså.

Jag har nog inte tackat alla mina vänner och familj för att dem stöttade mig under min lilla period, det är jävligt svårt. Jag tänker på det ofta, man kanske tar lite för givet att man har alla där? Det gjorde jag iallafall! Så jag vet inte hur många som läser detta, men det var en tuff tid i mitt liv  och stort tack till alla som var med och stöttade mig! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er tillräckligt! 

Framförallt Dennis, min älskade pojkvän/sambo för att han var där för mig helaheela tiden, han gjorde mig stark och trodde på mig, och det gjorde så att jag orkade med allt skit. Han läkte mig, allt jag gjorde spelade ingen roll, var Dennis med så gick allt 1000 gånger bättre, jag orkade 1000 gånger mer. Mina föräldrar sa till mig att det märktes när han hade vart där med mig för jag var så mycket starkare, gladare och ja, bara så jävla mycket bättre! Alla nätter han sov med mig på sjukhuset, han tog den andra sängen och höjde upp den till min nivå på min säng, och ställde den bredvid min, så vi kunde sova bredvid varandra! Bara att känna hans värme gjorde mig till den starkaste kvinnan i världen! Jag är oslagbar! Dennis, jag älskar dig så otroligt mycket, det går inte att beskriva hur mycket! Att bara vara ifrån dig några timmar nu 3 år efter att vi träffats första gången får mig att tänka på dig och hur bra jag egentligen har det! Shit, jag är så sjukt kär! Du ställer upp för mig i vått&torrt och du vet, jag hoppas du vet att jag gör detsamma för dig!

That´s it! Därför är jag livrädd för främmande hästar och försöker träffa alla nära & kära allt oftare! Nu orkar inte jag hålla på att skriva mera, här sitter jag och upplever allt igen & gråter mååånga stora krokodiltårar. Hoppas att ni förstår mig lite grann iallafall? 

 

Nu har äntligen min älskling kommit hem igen efter ha vart och lanat sen i lördags. Så vi for och storhandlade hem massvis med mat, och lite andra prylar som behövs här i hemmet. 

Så nu sitter jag här vid köksön medans Dennis lagar mat, kyckling m. ris och curry! Det var länge sen så det ska bli jävulskt gott! :)

Idag kom SM-brudarna hem efter en vecka i Nyköping, Kanot SM! Dom kammade hem 3 Bronsmedaljer, alltstå 3´dje bäst i hela SVERIGE! VA?! Vilka brudar! Jag är riktigt stolt över dom! Det tråkiga var att jag jobbade hela veckan dom var borta så jag kunde inte komma ner å heja på dom! .... Surt men som tur så fick jag uppdateringar flera gånger om dagen. :) Riktigt bra jobbat tjejer! 

Idag har det vart så kvalmigt ute så när man rör sig blir man blöt.. Men inte klagar jag för det heller! Huvudsaken vi har lite värme så är jag nöjd, men liiiite sol skulle ju inte skada!? Jag följde med Elin till malmjärn för att Tingeling skulle få bada å gräva lite, och inte ens jag tyckte att det var kallt i vattnet! 
Var också hem till mami på lite kvällskäk, eftersom att Dennis är hos en vän & lanar och det är skittråkigt att stå å laga mat åt bara sig själv. 

I veckan har det inte hänt så värst mycket, jag har jobbat, jobbat och jaa.. jobbat! Sen i tisdags hade jag och Dennis 3 års-dag! Så vi åt på Charlies i sandviken och åkte sedan in på bio, Ice Age 4, haha vilken jävla film! Så sjuk bra! Haha, man blev som ett barn på nytt, garvade hela filmen! Verkligen en film jag rekommenderar!

Nu ska jag slå igång någon film och sova lite, ha det så bra! 
God Natt!